Efter en givande vecka på Kanarieöarna med Jonas Colting, Fredrik Colting, Michael Berndtsson, Tomas Eriksson var det dags att resa hem. Det tog endast 48 timmar…Med en natt utanför Paris flygplats Charles de Gaulle.

Nere på Teneriffa där vi befann oss läste jag lite i Jonas bok Adrenal Fatigue. Kanske inte så spännande bok att läsa men definitivt en liten väckarklocka. Reflekterade i tysthet mycket över hela fenomenet stress som jag utsätter mig kropp för och hoppas att jag snart kommer till några viktiga beslut.

Therese hämtade mig på flygplatsen och vi stack upp till Rättvik. Imorgon bär det av igen. Då ner till Alperna för nyårsfirande och rolig träning. Lienz blir vår bas.

Har sprungit två pass på 1.40 här uppe med stavar. Jätteskönt ute i skog och mark nu. Smilla och Therese hängde med en timme igår och idag körde jag och Smilla ensamma. Hon är en sann löparkompis! Jag gillar den relation vi har i skogen. Jag har lärt mig lita på henne även om hon jagar alla möjliga typer av djur hon snokar upp. Idag var hon trött efter 90 minuter kuperad snöterräng. Men hon höll i.

Jag har som sagt ambitionen att flytta in denna blogg på nya runnersworld.se och därför händer det inte så mycket här nu. Den flytten kommer ge mig lite mer utrymme för substans i mitt innehåll. Prylar, träning, filmer, intervjuer m.m. Det känns kul med lite ny luft. Framförallt vill jag bli uppmärksammad av flera givetvis. Det är ju det allt handlar om på en blogg. Annars kan man lika gärna skita i det.

Nu är det dags för fika med Toni Kinnunen. Har inte träffats på jättelänge.

Visa större karta

Sjuttiosjätte gatan och Broadway i New York. Har avklarat ett kommerciellt jippo med Rockport, en maraton och 4.2 mil till fots bärandes på en videokamera med stativ. Puh. Det var annorlunda och ganska jobbigt när det gick så långsamt. Jag har aldrig sprungit en långsammare maraton. På meritlistan av cirka 15 maraton är detta det som tog längst tid. Men med all rätt. Jag var inställd på en lång dag men trots det kändes den oändlig. Att springa på fyra timmar och 30 minuter tar ut sin rätt i hunger och energinivåer.

Men jag hade jävligt trevligt. Tro mig. Att uppleva maraton från “back-of-the-pack” var riktigt skoj. Här fanns chans att stanna, dricka, äta, prata, filma och prata med mig själv och kameran. Sådant finns inte ens chans för när man springer en IM-maraton på 3.30.

New York City Marathon är speciellt på alla sätt. Absolut en av de mest karraktärstarka marathon lopp jag sprungit. Människorna, miljön, usa, vädret, New York, stadsdelarna gör loppet helt unikt. Loppet har en karraktär som mycket skapas av dess fem stadsdelar man springer genom. Man blir rörd när man tänker på det.

Att jag sprang i mina Rockport DresSport hela loppet var inga konstigheter. Om jag ska rekommendera en business-sko att springa maraton i så kan jag rekommendera den! Om ni själva översätter det i normalt användande en vardag på kontoret så kan ni förstå att skon är otroligt skön. Jag var till en början lite rädd för utmaningen. Efter ha gått hem från kontoret i dem insåg jag att det inte som helst kommer vara några problem. Efter ca. 10 sprugna mil och några gyttjepölar blev jag god vän med dem. Jag skulle inte ha några problem att springa med dem resten av vintern. Det vill säga om jag inte hade tillgång till alla världens löparskor.

Den mycket välkända ortopedkirurgen Sten Björnum, som är med oss här i New York, kom med dödstöten ikväll. Han har en ganska tung meritlista på sin CV gällande idrottskador och idrottsmänniskor han opererat. Han tittade på Claes hälsena och frågade när han ville operera sig i princip. Claes blev knäckt. Jag insåg, eftersom jag har precis samma problem som Claes fast i tidigt stadie, att jag kanske måste göra samma sak. Tre månader rehab, sedan kan man börja springa igen. Claes var knäckt. Sten förklarade proceduren och skön som han är, ärlig och rak, klappade ihop händerna “inga problem - sen är det klart!”

Claes och jag tittade på varandra och förstod allvaret. Kanske måste vi läggas in och möta skalpelen. Problemet kommer aldrig bli värre. Det är konstant lite smärta vilket kanske hindrar dig från att klara av annan typ av smärta när du väl behöver det. Det känns skönt att det aldrig blir värre. Mitt har inte blivit värre sedan det började på Bosön för åtta månader sedan. Jag har heller aldrig hindrats från att utföra såväl IM-maraton eller ultralopp. Däremot störs jag av tanken av att det är stelt och hela tiden gör sig påmind. Det infinner sig en känsla av att man inte är odödlig. Den vill man inte ha i onödan om man är 29 år, snygg, vältränad och lever livet.

Vi har varit i New York nu i nästan en vecka. På tisdag kväll drar vi hem. Jag saknar Therese väldigt mycket. Vi kommer ha mycket fin tid tillsammans framöver. Jag har bestämt att prioritera oss några helger framöver i finska Levi för världscuppremiär, vidare till Moskva för jippotävling och sedan även Åre. Sedan verkar det som att det blir en vecka på Kanarieöarna för jobb. Sedan är det jul! Juldagen drar vi ner till alperna för världcup och givetvis nyår. Efter nyår blir det Zagreb i år igen. Sedan jobb igen.

När blir det träning då?
Äsch, jag skiter egentligen i vilket. Jag tränar lite hela tiden. Kommer kanske inte framåt så mycket just nu men snart sätter det igång på mer allvar. Men faktum är – jag har haft lite ”nolläge” efter Barcelona. Man blir liksom mätt på allt som har med extrem trötthet att göra. Trots det, idag när jag sprang 4.2 mil var jag inte ens trött! Vilken gåva man fått av långdistansträningen!

Det är som att jag efter Wisconsin och min missade kvalplats börjat tänka mig ett år utan kvaltävling och mer fokus på Kalmar (SM) och kanske något mer. Jag har chansen att med jobbet springa Marathon des Sables. Vilka får en sådan chans? På grund av sådana saker är jag lite mer öppen i år. Kommer också att byta cykel i år vilket krävs tid osv. Det blir ett annat år helt enkelt. Dock inte sagt att det blir sämre!

Resan till VM på Hawaii är lång och just därför behöver jag inte stressa. Högsta prioritet är alltid att ha alla pusselbitarna på plats. Vill få igång min löpning på allvar nu. Gå ner några kilo och göra allt på riktigt igen.

Gissa vem som var på bild i New York Times bildspel på webben idag?

10.09 blev tiden. Ingen plats till Hawaii. Det fattades 6 minuter och 23 sekunder upp till femteplatsen som var den sista biljetten till Kona 2010. Det känns inte så tungt faktiskt. Hawaii är en utopi. Ungefär som en dålig ursäkt till varför jag håller på att träna, tävla, blogga, hänga runt på konstiga tävlingar, gå upp tidigt, dricka espresso, äta god mat och whatever mer man kan tänka sig. Men vi tar den “misslyckade” tävlingen från början.

Simningen
Det var som sagt varmt i vattnet. Runt 25-26 grader. Det snackades ett tag om att proffsen skulle simma utan dräkt men det blev tydligen inte så. Lelle (simmade på 53) stannade och spydde på en kajak, Tissnik (som vann och simmade på 47 min) stannade också och kräktes. Jag stannade och bröstsimmade tio tag mellan varven på grund av överhettning och allmän utmattning. Jag var trött redan från start. Motorn ville inte komma igång denna morgon. Det var jobbigt från första taget. Kallt vatten i Sverige är att föredra tänkte jag och ångrar att jag någonsin svurit över svalt vatten. Jag led! Fyllde dräkten med vatten, fortsatte till nästa boj. Om och om igen. Det gick sakta och jag kände att dagen skulle bli lång och jobbig.
Men som de säger - en simning på 3.8 kilometer tar alltid slut…Så efter 1.10 klev jag upp ur vattnet. Vilken pisstid tänkte jag och sprang upp på land. Totalt urlakad på vätska.

Cykeln
Givetvis känns detta som min paradgren numera. Har cyklat mycket senaste året och dunkar på första nio milen (2.30 split). Jag jagar mig framåt i fältet och vill känna att jag har någorlunda vältränade människor runt mig. Tro mig, när man kommer upp vid 1.10 ur vattnet kan man hitta både en och annan ex-simmare som lagt på sig några extrakilon och ändå simmar 1.00 på IM. Det känns aldrig bra, vänjer mig aldrig vid det men det får mig att cykla snabbare. Tur att det är tre grenar vi pratar om…

Så jag jagade och jagade. Det tog ungefär nio mil tills jag hittade min grupp. Ungefär då är klockan runt 11 och det börjar bli stekande hett. Vinden var mild och nästan obefintlig. Sista nio milen kroknade jag lite på grund av mitt jagande i början men inte värre än att jag skulle cyklat in till t2 på ca. 5.10 vilket hade varit en bra tid.

Men med 5 km kvar på vägen in till Madison tog djävulen ett grepp om min framgångsaga. Han gav mig en punktering. Herregud tänkte jag, jag skulle aldrig gått ur kyrkan!
Det small till som om ventilen flög åt helvete och hjulet tömdes på luft direkt. Vad skulle jag göra nu?
Stanna och fixa med 5 km kvar eller köra på mitt 10 000 kr Reynoldshjul och låta djävulen få karbonfälg till frukost?

Jag körde på skiten. Och det höll fantastiskt bra! Givetvis kunde jag inte trycka på i 40 km / h sista kilometrarna på rakorna utan jag låg i 27 km / h som högst och i svängarna stod jag still med ena foten ner i backen och svängde runt cykeln. Mest för min egen skull eftersom jag inte ville gå omkull. Det var några krokiga vägar på slutet då vi var på väg in i centrum till Madison. Det gjorde givetvis att jag tappade många placeringar i min age group. Kanske runt 5-8 minuter. Jag kom in helskinnad till t2. Låg på 15 plats nu och mitt Reynolds-hjul höll. Got to love carbon! Ska också tillägga att asfalten i Madison är pissdålig, det sämsta cykelunderlag jag kan tänka mig.

Löpningen
Nu gällde det att hålla farten stadig från början. Ett steg framför det andra.
Jag sprang hela maran i mina Adidas Lt+ som är en av de absoluta skönaste skor jag sprungit i. Perfekt balanserad för min vikt (80 kg) och lagom mycket mellanfot / framfot. Jag joggade på och började väl egentligen inte tugga förrän runt 15 km. Då började det bli lite småjobbigt. Insåg att Ted Ås, när jag mötte honom, lagt ner för dagen och mer satsade på att ta sig runt. Joggade upp till honom och fick sällskap ett tag. Han ville avsluta och inte bryta. Vi sprang och småsnackade ett tag. Han gick vid vätskan, jag sprang, vi skiljdes åt, han kom tillbaka, sedan var han tvungen att lägga ner det också. Jag jobbade på. Och vid 21 km hade jag ganska jobbigt. Insåg att det är lika långt och jobbigt som sist. Fast lite jobbigare i värmen, dagen till ära.

Jag ropade till Charlie och Dotty (vår värdfamilj) att jag ville ha Lelles försprång i tid eftersom jag hade en känsla över att han skulle vara med i toppen. Han växlade ut från simningen (53 min) som tvåa i vår age group och ut från cykeln som tvåa (5 h 27 min). Jag fick tiderna vid några olika tillfällen och insåg att jag plockade in på honom. Det var uppmuntrande.

Efter runt 30 km kom jag ifatt honom vid Observatory Hill. Han gick med tunga steg uppför och jag gick för första gången också snabbt uppför. Han hade ont som fan och var trött. Mest ont i sin fot som fick diagnos på stressfraktur efter Kalmar i år. Vi växlade några ord och jag sa åt han att fullfölja racet annars skulle han ångra sig. Han kämpade på och lade i en växel uppför nästa backe med mig sedan joggade jag själv bort mot State Street för sista gången.

Min IM-löp-puls ligger mellan 145-150 och nu var jag nere på 138. Det gick ganska sakta och inget var särskilt kul.

Sista kilometrarna lade jag på ett ryck för att få upp tiderna lite. Tänkte också att jag skulle sprinta ifrån alla som var i min närhet så jag inte skulle ha en chans att missa någon kvalplats med en eller två sekunder. Inga problem. Det satt långt inne men jag rensade fältet framför. Gick i mål med ganska skön känsla. Ville bara stanna och gråta. Allt var över och nu kunde jag vila.

Dagen efter
Det fanns en mikroskopisk chans att två i min age group skulle tacka nej eller inte dyka upp på Hawaii-plats-utdelningen. Det hände inte. Därmed missade jag min chans att kvala till Hawaii i age group 25-29 år och nästa år blir det 30-34 år istållet. Spännande.

Har inte upplägget kommande år klart för mig men har lite lösa tankar som snurrar runt.

Är jag knäckt?
Nej, det är svårt att vara knäckt efter en Ironman. När man gått fullt ut och gjort allt man kunnat så är det svårt att säga att man är knäckt. Jag är inte bättre än så här just nu. Det är träning som gäller. Givetvis tänker jag på att om min simning gått som “vanligt” runt 1.05 och min punka aldrig inträffat så hade jag haft en kvalplats. Men så blev det inte.

En stor eloge till vår värdfamilj Charles och Dotty Ricker som ställt upp för oss 110 % under hela tiden vi varit här. Och dessutom under två år på raken. Vi berättade just för dem att vi aldrig haft en så engagerad “support crew” i hela våra liv! De var ute och målade vägarna dagarna innan race day med våra namn! Thank you guys!

Nu ska jag sova och resa hem imorgon. Det ska bli skönt att komma hem till Therese och hänga runt lite. Mycket härligt jobb väntar också. Det ser jag fram emot. Det är en lång väg hem.

TOTAL TIME	LAST NAME	FIRST NAME	DIVISION PLACE	SWIM TIME	BIKE OVR PLACE	BIKE TIME	RUN OVR PLACE	RUN TIME	HAWAII QUALIFIERS
09:49:30	ANCONA	MATTHEW	1/189	1:12:05	32	5:07:58	31	3:22:37
09:50:20	FERRIS	ROBERT	2/189	58:23	183	5:30:14	14	3:14:38
09:55:35	HOOKE	ALEX	3/189	54:18	185	5:30:17	27	3:21:54
09:55:49	SCHANING	BRIAN	4/189	54:59	77	5:16:53	75	3:35:42
10:02:47	WURTH	ROB	5/189	1:07:02	150	5:26:57	24	3:20:43
10:03:41	BROWN	GREG	6/189	1:04:59	67	5:15:30	74	3:35:26
10:06:11	LAPINSKI	RICK	7/189	1:13:14	47	5:11:57	61	3:31:25
10:09:09	KARLSSON	ROBERT	8/189	1:10:43	79	5:17:17	64	3:32:09
10:14:03	HARRIS	KEITH	9/189	1:09:22	82	5:17:59	84	3:37:51
10:16:36	BOOK	ADAM	10/189	1:01:23	126	5:24:24	104	3:42:01
10:20:02	MOBERG	LENNART	11/189	53:18	141	5:26:04	160	3:53:06
10:24:15	ISABELLA	BENNETT	12/189	1:09:47	57	5:13:41	162	3:53:22
10:25:21	STEFFEK	MICHAEL	13/189	1:06:43	242	5:35:03	66	3:32:33
10:25:25	NEWMAN	ANDY	14/189	58:52	136	5:25:09	127	3:46:46
10:28:16	PERSON	ANDREW	15/189	1:07:37	173	5:29:05	114	3:43:28

Är på cykelmässa i Tyskland. Jobb givetvis och massa möten. Men inte värre än att jag hunnit ladda upp massa kul triathlon-bilder på min flickr.

Kul att så många tyckte min Mogis var dålig. Det sporrar mig att bli ännu bättre, och slipa lite på mina uttryck. Pördigt! Är ett sådant jag tänkte börja köra med lite oftare. Jag ser scenen framför mig:

Coach Mike säger: 300 meter insim.
Jag säger: Pördigt Mike!
Coach Mike säger: Skärp dig!
Jag säger: Pördy Mike!

Ungefär så.

.

Här kan ni hitta lite mer frekventa uppdateringar från min från mobilen.

>> Jojjes mikroblogg!