Jag är stolt och glad för Therese skull. Att stå bredvid och titta krävdes både en och två groggar på rysk vodka. Det är riktigt nervöst. Man vill så gärna att hon ska lyckas. Extra kul är att hon slog “oslagbara” Riesch i finalen.

Nu är det sen middag och partaj givetvis.

Jag (!) vill rikta ett tack till Therese serviceman Mattias Åhman och givetvis hela lagledningen. De blir lätt bortglömda i sådana här sammanhang.

Umgås man med Jonas Colting får man höra mycket konstigt. Absurda saker, tjejer, träning, hångel, simning. Mellan alla skratt, hejjarrop, Lasse Kronér-imiterande fraser klämmer han ur sig saker som fastnar. Som häromdagen när han droppade frasen “It’s time to be great”. Tänker man lite mer på det så bryter jag ner det så här ungefär:

Var sak har sin tid. Det finns tid för fest. Det finns tid för tjejen. Det finns tid för att köra hundringar med start 1.35 sju dagar i veckan. Det finns en tid för alla kvalitéer. För en atlet på vår (er, min, Jonas) nivå så måste det finnas tid att vara “great”. Det vet vi alla vad det innebär på det personliga planet. Upp tidigt, bra mat, strukturerat tänkande, träning alltid först, må väl, tidigt i säng, sträck ut musklerna, ingen onödig stress. Att vara “great” är ett tillstånd som vi alla älskar. Vi älskar nog också att gå ur en sådan period och ge oss tid att bara vara. Sitta med kompisarna runt en middag och bara minnas allt galet. Minnas hur det var att vara “great” den gången.

Det klarnade lite extra när Jonas nämnde frasen. Han hade gått upp 03.15 för att sticka ut och springa. Han skulle med tåget till Stockholm tidigt och ville inte missa sitt inplanerade träningspass. När vi efter ett möte på eftermiddagen fastnade i en bilkö norr om Stockholm slumrade Jonas till av trötthet. Jag frågade varför.
- It’s time to be great nu, var ute och sprang 03.15 i morse.

Vi har spenderat ganska mycket tid under hösten och jobbat med diverse projekt tillsammans. Vi har festat, jobbat, strukturerat och varit “great” på många plan som inte inneburit konkret svett. Men för honom är det nu viktigt att vara “great” igen. På sätt och vis för mig med.

Jag har insett att kommande år ska jag vara “great” på att jobba. Inte för att jag varit dålig innan men för att det är en sådan tid just nu. Var sak har sin tid. Just nu är det “time to be great” igen.

Bilden:

Therese startar sin säsong imorgon med Världscup här i Levi (Finland) där jag befinner mig.

I en sport som ligger i en gråzon mellan förbund och kommersiell verksamhet (Ironman) finns inte riktigt någon plats för oss Ironman-atleter. Förbundet skiter givetvis i när Henrik Jaensson ska åka på age group VM på Hawaii nästa år. Triathlonförbundet har inget med Ironman att göra.

I Barcelona, som tillhör Challenge-familjen, skrek inte speakern ut “You are an Ironman!” som man brukar göra vid officiella Ironmantävlingar. Det är givetvis för att de inte får! Det var mest Venga, venga, vamos, vamos!

Så vad gör man som intresserad? Jo, kanske som Stefan Norman! Han har skapat den fantastiska sidan Ironmanstatistik.se

Här kan du söka på allt och alla som har genomfört distansen. I Sverige och i världen. Finns dom inte där - maila Stefan och han går ut i sitt garage och letar reda på resultatlistan från 1985 och lägger in dig!

Alla som håller på med långdistanstriathlon bär på ett mer eller mindre autistiskt siffersyndrom. Splittar, kilometertider, måltider, mellantider, watt. Allt är en jävla soppa när man ska gå och lägga sig. Och eftersom Stefan förstod hur viktigt det var för alla stackars triathleter att ha allt samlat, se helheten, jämföra, räkna och titta på historien samlade han under ett och samma paraply. Sajten heter Ironmanstatistik.se och är fruktansvärt bra!

Vad vore Ironmansverige utan den?

1. Vilsna
2. Strukturlösa
3. Ryggradslösa
4. Statistiklösa
5. Omotiverade!

Tack Stefan.

—

Och till alla er som sitter hemma och jublar över att din tid i Kalmar 2009 hade räckt till en 20 plats i proffsklassen på Hawaii igår kan jag bara säga Grattis! Ärligt talat - här kommer argumenten för varför Kalmartiden inte kan jämföras med någon annan Ironmanbana.

1. Man kan aldrig jämföra någon Ironman med en annan. Alla banor är olika.
2. Kalmar har 500 startande. Oftast har en stor Ironman minst 1500 eller fler.
3. Cykelsträckan i Kalmar är lätt. Inte mer än 800 höjdmeter i snälla rullande kullar.
4. Löpningen är platt.
5. Vädret - även om solen steker blir det sällan över 26-27 grader.
6. Alla har kört flera år! Att köra på en ny plats med helt ny miljö och terräng är helt annorlunda.
7. Stress. Resa, boende, nummerlappar, köer och allt som man måste göra på ny plats kan vara ganska stressande. I Kalmar slipper du ALLT sådant.

Jag tar inte ifrån någon prestationen i Kalmar men jag vill bara upplysa om härligheten att komma iväg och tävla utomlands och då kanske vara beredd på att din Kalmartid kommer stå sig ganska enkelt jämfört med nästan vilken annan bana som helst i världen.

Frågor, funderingar eller ilska? Fyll på nedan!

Vi startade i vågor. Jag trodde jag skulle starta fyra minuter efter proffsen men det visade sig att min starttid var kl.08.00. Skit också. Min taktik var att gå ut lungt och slippa få syra och verkligen jobba mig in i dagen och först och främst simningen. Det gjorde jag. Tyvärr simmade vi fel givetvis. Det kostade säkert tre minuter. Men det viktiga med dagens simning var att simma på riktigt och inte hålla på att fylla dräkten, stanna, brösta eller liknande.

Det gjorde jag och hade bra flyt. För första gången förstår jag vad Lelle menar när han säger “det var så jävla lätt”. Dock simmar ju han på 53 och jag idag på 1.09. Men känslan var den viktiga. Det var bara uppvärmningen på en lång och varm jävla dag. Jag ökade, kom ikapp grupper, tog fötter och tyckte att jag hade en jäkla bra simning på gång. Dock förstod jag att vår navigeringsmiss hade kostat tid.

Ute på cykeln dundrade jag iväg som en fartdåre. Med Björn Andersson i tankarna låg jag och tryckte 43-50 mellanåt i det helt stilla vädret. Jag tänkte - jag är superkompenserad. Jag är laddad! Mina muskler älskar detta! Hit me with your best shot Espania!

Körde ungefär 12 mil i bra tempo, sedan började watten sjunka. Det var när jag kört upp mig och kört om alla i fältet och hittat några fina grupper att åka tåg med (7 meter gällde). Problemet var att det var långt mellan grupperna och det blev ruskigt ensamt ibland. Dansken Arne, som det stod på hans nummerlapp, kom ikapp vid ca. 12 mil och fattade att jag behövde någon att hålla farten med.

- Join me man, skrek han.
Sagt och gjort - jag hakade på. Avslutade i alla fall med flaggan i topp på cykeln. Dock var mina ben rejält illa tilltygade. Här började jag känna att allt inte var helt återhämtat efter USA. Men inte värre än att jag höll igen lite och försökte tänka på hur i hela friden min löpning skulle arta sig. Jag var rädd.

Jonas mötte upp mig med en cola direkt efter T2. Bra pepp. Nu skulle vi springa tills vi dog om så var situationen. Fram till 25 km gick allt enligt plan. Jag passerade halvmaran på 1.44.30 och tänkte mig en tid runt 3.30 vilket hade varit fint den varm dag som denna. Kan tillägga att temperaturen nådde upp mot 28 grader och solen stekte. Inte direkt som i Wisconsin då vi rörde oss längs kusten men det var stekhett mellanåt.

Vid 25 börjar jag inse att jag är riktigt trött. Så trött ni vet att jag inte vet om jag kan springa längre. Jag hade gått tom på vätska märkte jag av mitt sirapsliknande kiss som rann längs benet. Aqua por favor! Stannade och såg till att få i mig dricka ordentligt. Cola och vatten. En gel. Nu började jag återhämta mig från den svackan. Fick håll och kavlade upp min blöta tröja för att undvika att magen skulle vara kall, det funkade. Sprang en bra mil mellan 30-40 km, för att vara i det skedet av loppet. Jag insåg vid 30 km att jag skulle klara mitt äventyr och även sätt nytt personligt rekort OCH bli en single digit man! På en legitim IM bana (Kalmar räknas aldrig!).

Sista kilometern var tuff. Jonas mötte upp i mål och jag kände mig glad över min bragd.

Arrangemanget var förstaklassigt. Cykelsträckan var vacker, löpningen var platt. Allt funkar smidigt och det går att bo bra precis vid målområdet.

Epilog
För tre veckor sedan när vi reste hem från Wisconsin lagom slitna trodde jag aldrig det här skulle kunna ske. Men efter lite övertalning av Jonas insåg jag att det givetvis skulle kunna bli ett bra race. Den tuffaste biten var att ställa om huvuet. Kroppen behövde bara vila och lite lätta aktivitet. Huvudet behövde göra en helomvändning. Från att vara av - till att vara på! Det är lättare sagt än gjort. Även om mina tider i gårdagens race inte är så mycket att skryta med så är det mer sättet jag gjorde det på. Det är jag väldigt glad för.

Nu väntar återigen lite vila. Sedan är det dags att ta tag i simningen. På riktigt! Jag behöver en månad med sim-boost där veckorna ligger på 15 000 (vilket är väldigt mycket för mig). Jag har hittat den tekniska formeln för det i Stockholm vilket känns bra.

Tack för lånet av hjulen Henrik. De funkade kanon även om jag aldrig själv kommer köra tub. Tack för supporten och bilderna Jonas och Tom.

Ironmandagar är sig aldrig lika. Jag var givetvis inte i min prime men slog till med ett “single digit” personbästa.

9.52.11 på en bana med över 1000 höjdmeter på cykeln.

Inga supertider på någon sträcka men jag höll ihop helheten. Mycket nöjd med det. Jag är trött.

123 totalt av ca. 2000 deltagare. 7 i min age group. Helt ok.

Återkommer med längre rapport när det är möjligt.

Tack för stödet Tom Magnusson och Jonas Colting!

Jag anmälde mig igår till Challenge Barcelona. Det är en Ironman som går om 15 dagar (4 oktober) några mil norr om Barcelona. Min gode vän Tom är ju kungen där nere, Colting ska köra och eftersom jag är så pass fit nu vill jag prova att köra en full IM till. Detta är ingen kvaltävling till Hawaii då Challenge-serien inte ingår i Ironman-organisationen. Det är just vad det låter som - en utmanare till Ironman.

Att tävla så långt och hårt igen ska bli spännande. Minnet är kort och jag kan inte riktigt minnas något jobbigt eller tråkigt med Wisconsin. Därför tänkte jag att detta “bara ska bli kul” och kanske lite jobbigt. Här handlar det mer om att försöka sätta ett personligt rekord (fortfarande 10.09) vilket inte riktigt gör rättvisa på en sådan tuff bana som i Wisconsin. Därför kan det vara slagläge nu!

FAQ

Men varför Jojje?
- För att man “live to fight another day” som McCormack sade en gång.

Men hur?
- En sträcka i taget. En boj i taget. En mil i taget. En gel i taget. Ett steg framför det andra.

Med hur känns kroppen?
- Jo tack bra. Jag har joggat en gång 15 minuter på band denna vecka samt gått mycket. På måndag börjar jag simma lite igen. Sedan blir det en vecka recoveryträning med lite lågintensiv kvalité insprängd.

Är det bra för dig?
- Det är det vi ska ta reda på.

Varför kan du inte bara njuta lite nu?
- Vet inte.

Hur känns det att ladda om igen?
- Bra, jag känner mig avslappnad och taggad. Allt detta är också en mental prövning. Att inte gå ner sig utan starta upp nya tankar kring en ny uppladdning kan göra mig mentalt stark igen. När jag gick imål i Wisconsin, och även på flyget hem, hade jag inga som helst tankar om att köra något mer än korta lopp i år. Nu känns det som allt fick en stor mening igen. The power of the mind! Så fort man bestämmer sig för något blir man en annan människa. Jag älskar den typen av mindset.

Kommer du klara det?
- Det är väldigt svårt att veta. Ur en ekonomisk aspekt är det väldigt billigt att göra denna tävling så därför känns inte pressen så stor. Om det blir ohälsosamt hårt kliver jag av. Det är en hårfin linje som bara liknande atleter kan relatera till tror jag.

Vad säger din omgivning?
- Colting har sagt redan från början att han tycker jag ska köra denna tävling. Andra tycker det är galet. Vissa som förstår inser att kompensationen kan vara positiv och därmed kan jag göra en bra prestation. Colting peppar och pratar om detta i positiva termer, och vilka vinningar jag kan dra av att ha kört på en jättetuff IM-bana tre veckor innan. Det gillar jag. Men många försöker att hålla mig tillbaka och tala om överträning, risker och andra konstiga scenarior. Snälla - skit i det. Jag inser mycket väl att det är lite galet men inte mer än att jag har koll på läget.

Så nu börjar två nya veckor med laddning, peppning och massor av IM-tankar.

Om inte det här är “Livin’ the dream” så vet jag inte vad jag ska säga…

> Mer om tävlingen här

10.09 blev tiden. Ingen plats till Hawaii. Det fattades 6 minuter och 23 sekunder upp till femteplatsen som var den sista biljetten till Kona 2010. Det känns inte så tungt faktiskt. Hawaii är en utopi. Ungefär som en dålig ursäkt till varför jag håller på att träna, tävla, blogga, hänga runt på konstiga tävlingar, gå upp tidigt, dricka espresso, äta god mat och whatever mer man kan tänka sig. Men vi tar den “misslyckade” tävlingen från början.

Simningen
Det var som sagt varmt i vattnet. Runt 25-26 grader. Det snackades ett tag om att proffsen skulle simma utan dräkt men det blev tydligen inte så. Lelle (simmade på 53) stannade och spydde på en kajak, Tissnik (som vann och simmade på 47 min) stannade också och kräktes. Jag stannade och bröstsimmade tio tag mellan varven på grund av överhettning och allmän utmattning. Jag var trött redan från start. Motorn ville inte komma igång denna morgon. Det var jobbigt från första taget. Kallt vatten i Sverige är att föredra tänkte jag och ångrar att jag någonsin svurit över svalt vatten. Jag led! Fyllde dräkten med vatten, fortsatte till nästa boj. Om och om igen. Det gick sakta och jag kände att dagen skulle bli lång och jobbig.
Men som de säger - en simning på 3.8 kilometer tar alltid slut…Så efter 1.10 klev jag upp ur vattnet. Vilken pisstid tänkte jag och sprang upp på land. Totalt urlakad på vätska.

Cykeln
Givetvis känns detta som min paradgren numera. Har cyklat mycket senaste året och dunkar på första nio milen (2.30 split). Jag jagar mig framåt i fältet och vill känna att jag har någorlunda vältränade människor runt mig. Tro mig, när man kommer upp vid 1.10 ur vattnet kan man hitta både en och annan ex-simmare som lagt på sig några extrakilon och ändå simmar 1.00 på IM. Det känns aldrig bra, vänjer mig aldrig vid det men det får mig att cykla snabbare. Tur att det är tre grenar vi pratar om…

Så jag jagade och jagade. Det tog ungefär nio mil tills jag hittade min grupp. Ungefär då är klockan runt 11 och det börjar bli stekande hett. Vinden var mild och nästan obefintlig. Sista nio milen kroknade jag lite på grund av mitt jagande i början men inte värre än att jag skulle cyklat in till t2 på ca. 5.10 vilket hade varit en bra tid.

Men med 5 km kvar på vägen in till Madison tog djävulen ett grepp om min framgångsaga. Han gav mig en punktering. Herregud tänkte jag, jag skulle aldrig gått ur kyrkan!
Det small till som om ventilen flög åt helvete och hjulet tömdes på luft direkt. Vad skulle jag göra nu?
Stanna och fixa med 5 km kvar eller köra på mitt 10 000 kr Reynoldshjul och låta djävulen få karbonfälg till frukost?

Jag körde på skiten. Och det höll fantastiskt bra! Givetvis kunde jag inte trycka på i 40 km / h sista kilometrarna på rakorna utan jag låg i 27 km / h som högst och i svängarna stod jag still med ena foten ner i backen och svängde runt cykeln. Mest för min egen skull eftersom jag inte ville gå omkull. Det var några krokiga vägar på slutet då vi var på väg in i centrum till Madison. Det gjorde givetvis att jag tappade många placeringar i min age group. Kanske runt 5-8 minuter. Jag kom in helskinnad till t2. Låg på 15 plats nu och mitt Reynolds-hjul höll. Got to love carbon! Ska också tillägga att asfalten i Madison är pissdålig, det sämsta cykelunderlag jag kan tänka mig.

Löpningen
Nu gällde det att hålla farten stadig från början. Ett steg framför det andra.
Jag sprang hela maran i mina Adidas Lt+ som är en av de absoluta skönaste skor jag sprungit i. Perfekt balanserad för min vikt (80 kg) och lagom mycket mellanfot / framfot. Jag joggade på och började väl egentligen inte tugga förrän runt 15 km. Då började det bli lite småjobbigt. Insåg att Ted Ås, när jag mötte honom, lagt ner för dagen och mer satsade på att ta sig runt. Joggade upp till honom och fick sällskap ett tag. Han ville avsluta och inte bryta. Vi sprang och småsnackade ett tag. Han gick vid vätskan, jag sprang, vi skiljdes åt, han kom tillbaka, sedan var han tvungen att lägga ner det också. Jag jobbade på. Och vid 21 km hade jag ganska jobbigt. Insåg att det är lika långt och jobbigt som sist. Fast lite jobbigare i värmen, dagen till ära.

Jag ropade till Charlie och Dotty (vår värdfamilj) att jag ville ha Lelles försprång i tid eftersom jag hade en känsla över att han skulle vara med i toppen. Han växlade ut från simningen (53 min) som tvåa i vår age group och ut från cykeln som tvåa (5 h 27 min). Jag fick tiderna vid några olika tillfällen och insåg att jag plockade in på honom. Det var uppmuntrande.

Efter runt 30 km kom jag ifatt honom vid Observatory Hill. Han gick med tunga steg uppför och jag gick för första gången också snabbt uppför. Han hade ont som fan och var trött. Mest ont i sin fot som fick diagnos på stressfraktur efter Kalmar i år. Vi växlade några ord och jag sa åt han att fullfölja racet annars skulle han ångra sig. Han kämpade på och lade i en växel uppför nästa backe med mig sedan joggade jag själv bort mot State Street för sista gången.

Min IM-löp-puls ligger mellan 145-150 och nu var jag nere på 138. Det gick ganska sakta och inget var särskilt kul.

Sista kilometrarna lade jag på ett ryck för att få upp tiderna lite. Tänkte också att jag skulle sprinta ifrån alla som var i min närhet så jag inte skulle ha en chans att missa någon kvalplats med en eller två sekunder. Inga problem. Det satt långt inne men jag rensade fältet framför. Gick i mål med ganska skön känsla. Ville bara stanna och gråta. Allt var över och nu kunde jag vila.

Dagen efter
Det fanns en mikroskopisk chans att två i min age group skulle tacka nej eller inte dyka upp på Hawaii-plats-utdelningen. Det hände inte. Därmed missade jag min chans att kvala till Hawaii i age group 25-29 år och nästa år blir det 30-34 år istållet. Spännande.

Har inte upplägget kommande år klart för mig men har lite lösa tankar som snurrar runt.

Är jag knäckt?
Nej, det är svårt att vara knäckt efter en Ironman. När man gått fullt ut och gjort allt man kunnat så är det svårt att säga att man är knäckt. Jag är inte bättre än så här just nu. Det är träning som gäller. Givetvis tänker jag på att om min simning gått som “vanligt” runt 1.05 och min punka aldrig inträffat så hade jag haft en kvalplats. Men så blev det inte.

En stor eloge till vår värdfamilj Charles och Dotty Ricker som ställt upp för oss 110 % under hela tiden vi varit här. Och dessutom under två år på raken. Vi berättade just för dem att vi aldrig haft en så engagerad “support crew” i hela våra liv! De var ute och målade vägarna dagarna innan race day med våra namn! Thank you guys!

Nu ska jag sova och resa hem imorgon. Det ska bli skönt att komma hem till Therese och hänga runt lite. Mycket härligt jobb väntar också. Det ser jag fram emot. Det är en lång väg hem.

TOTAL TIME	LAST NAME	FIRST NAME	DIVISION PLACE	SWIM TIME	BIKE OVR PLACE	BIKE TIME	RUN OVR PLACE	RUN TIME	HAWAII QUALIFIERS
09:49:30	ANCONA	MATTHEW	1/189	1:12:05	32	5:07:58	31	3:22:37
09:50:20	FERRIS	ROBERT	2/189	58:23	183	5:30:14	14	3:14:38
09:55:35	HOOKE	ALEX	3/189	54:18	185	5:30:17	27	3:21:54
09:55:49	SCHANING	BRIAN	4/189	54:59	77	5:16:53	75	3:35:42
10:02:47	WURTH	ROB	5/189	1:07:02	150	5:26:57	24	3:20:43
10:03:41	BROWN	GREG	6/189	1:04:59	67	5:15:30	74	3:35:26
10:06:11	LAPINSKI	RICK	7/189	1:13:14	47	5:11:57	61	3:31:25
10:09:09	KARLSSON	ROBERT	8/189	1:10:43	79	5:17:17	64	3:32:09
10:14:03	HARRIS	KEITH	9/189	1:09:22	82	5:17:59	84	3:37:51
10:16:36	BOOK	ADAM	10/189	1:01:23	126	5:24:24	104	3:42:01
10:20:02	MOBERG	LENNART	11/189	53:18	141	5:26:04	160	3:53:06
10:24:15	ISABELLA	BENNETT	12/189	1:09:47	57	5:13:41	162	3:53:22
10:25:21	STEFFEK	MICHAEL	13/189	1:06:43	242	5:35:03	66	3:32:33
10:25:25	NEWMAN	ANDY	14/189	58:52	136	5:25:09	127	3:46:46
10:28:16	PERSON	ANDREW	15/189	1:07:37	173	5:29:05	114	3:43:28

Kom åtta i min age group. Det är på gränsen. Har jag stolpe in kanske kanske jag kan få en “roll down” och en plats till Hawaii. Inser att det trots allt inte bara var jag som hade det tufft idag då jag kom imål som 64 man. Av totalt 2500 deltagare!

Jag körde på 10.09. Det är i och för sig personligt rekord och en dag som denna får man vara nöjd. Vi pratar 25 i vattnet, uppmot 30 gader i luften och stekande sol. Och en punktering givetvis! Simmade jättedåligt på grund av värmen, cyklade okej trots punkan, sprang ganska jämt men dåligt. Glad över att kommit i mål men tiderna är lite halvkassa.

Henrik Jaensson slutade på 4:e plats i sin age group. Han får definitivt en plats till Hawaii! Grattis! Och hade slutat 15 plats i proffsklassen! Mycket mycket imponerande Henrik! All cread! Han sprang 3.14 på den här banan. Det är nästan omänskligt.

Lelle sprang jag om efter ca. 30 km löpning. Han hade ont som fan i sin stressfraktur i foten. Tyvärr.

Ted Ås fick jag sällskap av efter 15 km. Han var helt knäckt men ville slutföra.

Nu är det Millertime och säkerligen feber och frossa i natt. Det hör till spelet.
Och ja - tro mig om jag säger att det var jobbigt. Dug deep as hell!

Ungefär 500 timmar av träning sedan sist.
365 dagar.
Nästan 800 mil på cykeln.
Tusentals underbara minnen.
Cirka 20 tävlingar senare.
Flera hundra löpta mil.
Inte en enda sjukdag.
Många måltider att minnas.

Allt ska nu ut ur kroppen under en och samma dag. All kosmisk kraft ska strömma genom musklerna och göra rätt för sig i ett och samma lopp.

Det blir varmt som fan. Säkert runt 30 grader på vissa håll. Jag siktar på 1.03 sim, 5 min T1 (det är en komplex transition area), 5.20 cykel, 3 min T2 och 3.20 marathon. Voila - ca. 9.50!

Man blir lite härligt melankolisk dagen innan ett stort race. Funderar mycket, vänder allt om och om igen. Tänker på allt du gått igenom sista året. Och jag tänker på hur allt sista året har handlat om detta race. Det är en bragd att bara ta sig hit efter ett år med felfritt tränande, tävlande och planering (paus: applåd tack).

Tack för all härlig träning sista året kompisar! Therese har på sista tiden känt sig lite frånvarande på bloggen och tycker jag utelämnar henne när jag pratar om mina vänner osv. Det är givetvis inte medvetet.
Därför tackar jag dig extra mycket nu baby! Love.

Hör av mig på microbloggen efter målgång. Ni följer mig enklast genom att läsa och klicka på bannern på förstasidan.

Tack för alla ryska kommentarer. Ni är för snälla!

Jag har äntligen aktiverat en aksimet (typ ryska för antispam tror jag) så förhoppningsvis slipper vi dem från och med nu.

Vi simmade lite imorse igen, träffade på Kaj Munk, Jenny Kroon och Ted Ås. De anlände igår och Ted såg lite förskräckt ut över hur varmt det var i vattnet. Jo tack - det är varmt.

Humöret fortfarande på topp och häromdagen rullade vi banan. Nedan kan ni se varvet som vi cyklar två gånger och sedan in till stan. Inspelad på min Garmin 705.

>> The Loop Ironman Wisconsin <<

I övrigt vill jag uppmärksamma mina träningskompisar lite.
På sista tiden har det hänt mycket på min vänners front också. Denna blogga handlar ju rent textmässigt bara om mig nästan men i sanningens namn är det ju alla träningspass, samtal, mail, SMS och härliga middagar som också får mig att gå riktigt bra.

Så här kommer en namedropping utan dessa like så ni också vet vad mina vänner gör. Detta skrevs för några veckor sedan så status kan ha ändrats lite…

Erik Westberg
Lever drömmen i Funäsdalen. Har tagit sitt forspaddlande till helt ny nivå. Tränar specifikt för att bli bättre på just forspaddling. Har som förbundskapten lagt ribban högt för sitt lag och växt i dubbelbemärkelse med uppgiften. Har också passerat mig i vikt vilket jag aldrig trodde skulle hända. Han är biff! Dock har han gått och brutit av en bit av lill-tå-benet. Lite udda benbrott och måste gå med kryckor, dock utan gips, i fyra veckor.

Tom Magnusson
Tom, som bor i Barcelona, hängde med till Mallis i våras och har sedan dess fått en inblick i riktiga cykelvärlden. Kommer nog inom kort göra tävlingspremiär på långdistans. Tränar fokuserat och bra. Har fina förutsättningar att utvecklas mycket kommande året med sin livssituation. Mycket spännande ämne för framtida träningar och tävlingar. Ska köra Garmin Barcelona Triathlon

Claes Runheim
Har lite ågren inför sitt NYCM i höst. Ska gå under sub-3 men får inte ihop sina långpass. Men fan vad han springer, gärna två pass om dagen! En riktigt löpare med ett mindset som löparna hade förr i tiden. Svettigt ska det vara. Jobbigt och jävligt ska det vara. Haft lite skadeproblem på sistone.

Mikael Nimeryd
Skulle kört Kalmar i år. Har köpt en triathloncykel och satsar inför nästa år. Kul att han är igång. Hoppas han genomför hela året med fin avslutning i Kalmar. Det är en sak att säga att man ska köra - en annan att köra Micke. Men som vanligt - jag tror stenhårt på dig!

Kenneth Gysing
Gick imål i Kalmar som en stor vinnare. 13.00.22 blev tiden. Mycket starkt för en pappa till fyra barn. Dessutom har han passerat 50 år. Hans förmåga har växt fram under året och med beslutsamhet visar han att det går att genomföra Järnmannen på bra sätt med vilja.

Jonas Colting
Upp och ner, reviderat sin plan mycket under året på grund av småskador och annat. Verkar nu ha hittat formen. Ultraman verkar det bli i alla fall. Hoppas han får ett kvitto tidigt på säsongen att kroppen är riktigt het.

Henrik Jaensson
Haft tendenser till överträning på sistone. Men verkar nu hamnat i fas. Hoppas väldigt mycket på honom i Wisconsin. Cyklar och springer väldigt bra. Simningen är ungefär som min - medioker men vi klarar oss ganska bra ändå. Enda triathlet jag tränat med som haft stänkskärmar på i högsommarvärme på 22 mil cykeltur.

Tom Pietilä
Här finns det mycket kul att skriva men jag ska hålla mig kort. Tom (54) har sista åren bara tränat hårdare och hårdare. Med ett snitt på över 35 mil i veckan (året runt) får man in ganska många timmar på sadeln. Och det biter på och ger resultat också! Norrlandsmästare i tempo. Tvåa på NM, tvåa också på SM (om jag inte minns fel). Detta f.d. hockeyproffs går från klarhet till klarhet och kommer med all säkerhet vinna veteran VM någon dag i ganska snar framtid.

Kul att höra att allting är bra och att du är på plats. Sjyssta tankar kring tävlingen. Mjukna inte på sista 21km!! Själv har jag kommit över kraschen på VM, men det var tuffa sista 36 km med bruten arm och diverse andra problem. Läkaren i läkarbilen försökte stoppa mig men jag förstår ju ingen tyska och han kunde varken svenska eller finska.

Vi följer dig med intresse och önskar järnvilja & lycka till!

MVH Tomppa

Toni Kinnunen
Har en fantastisk skidteknik och givetvis också fantastiska löpben. Lättränad person som kört Kalmar sex eller sju gånger. Men det är på de kortare distanserna han briljerar. Lägger ganska lätt tusingarna på runt 3 minuter. Ibland 2.50-låga. Toni gör en satsning på Vasaloppet och har lagt i en högre växel än någonsin tidigare. Det är skitkul att se och jag tror han kommer lyckas fint.

Mattias Olausson
Också väldigt fin talang och lättränade ben. Sitter vackert på cykeln vare sig det är mtb eller racer. Eller downhill! Springer snabbt när han måste - så pass att han en gång vann Blodomloppet. Har tagit det lite lugnare sista året men kommer nog alltid hänga av mig på cykeln. Och på tartanbanan. För fem år sedan när vi tränade ihop var det allt eller inget. Det var spretigt och jag tyckte det var ganska jobbigt att träna med Mattias (träning skulle ju inte vara såååå jobbigt då…). Idag vet vi bättre och har väldigt mycket bra pass ihop.

Oscar Kumlin
Jag kan räkna gångerna när jag hängt av Oscar under träning. Det är framförallt två jag tänker på. En gång när vi körde intervaller upp för Hammarbybacken på cykel, en annan gång när jag lade mig i power-position på min tempohoj och river av en spurt. Han har båda gångerna blivit lite knäckt och jag mår riktigt bra. Och det är mest för att Oscar är Oscar. Kul att träna med, tyvärr har det blivit lite för lite träning med Oscar senaste året då han blivit pappa till lilla Mille. Dock säker på att han vill hänga av mig några gånger framöver uppför Hammarbybacken. Eller någon annanstans.

Mattias Lejon
Då.
När jag lärde känna Mattias var han ganska icke-materialistisk. Han brydde sig inte så mycket om vad det var för grejjer man körde med när vi åkte skidor - bara vi hade kul och åkte mycket. För hans del blev det kopiösa mängder skidåkning i jämförelse med oss andra. Vi pratar utförsåkning i Åre givetvis.
Nu.
En prylbög utan dess like. Det ska vara Campa och färgkordinerat. En äkta Valhall-cyklist som står med epileringsmaskinen i ena handen och tublimmet i andra. Däremellan botaniserar han bland olika moccabryggare för att få det perfekta kaffet. Så fort han är klar med sina läkarstudier kommer han falla på eget recept och bli en kaffedrickande prylnisse.
Och det värsta är - han vinner lopp, han spurtar i från folk, han går med i galna utbrytningar, han tycker allt är kul, han skattar när man spiller ketchup på tröjan. Han är, Bajsmatte, som kanske måste få ett nytt smeknamn - Prylmatte.

Johan Sellgren
Aj aj aj, Johan åkte på stora uppdraget i Alperna och drog på sig lite mer mängd än vanligt. Det blev för mycket av den goda varan. Johan är ett Ironman-ämne. Han kommer köra inom några år, en långdistansare lever i honom. Springer riktigt bra och en sådan man kan få med på 30 km turer en lördagmorgon i vinterkylan. Det är guld värt!

Oskar Träff
Han har kört 30 mil i veckan under flera veckors tid. Tvåbarnspappa numera med otrolig motor. Polismannen som både vunnit polis-sm i tempo (om jag inte minns fel). Hans fru - Mia tränar också för att toppa formen till Oskarshamns Triathlon. Upphovsman till ett av årets roligaste pass med Oskarshamns CK i somras. En riktig höjdare i minnet av spännande, roliga, jobbiga, utmanande pass.