Efter en givande vecka på Kanarieöarna med Jonas Colting, Fredrik Colting, Michael Berndtsson, Tomas Eriksson var det dags att resa hem. Det tog endast 48 timmar…Med en natt utanför Paris flygplats Charles de Gaulle.

Nere på Teneriffa där vi befann oss läste jag lite i Jonas bok Adrenal Fatigue. Kanske inte så spännande bok att läsa men definitivt en liten väckarklocka. Reflekterade i tysthet mycket över hela fenomenet stress som jag utsätter mig kropp för och hoppas att jag snart kommer till några viktiga beslut.

Therese hämtade mig på flygplatsen och vi stack upp till Rättvik. Imorgon bär det av igen. Då ner till Alperna för nyårsfirande och rolig träning. Lienz blir vår bas.

Har sprungit två pass på 1.40 här uppe med stavar. Jätteskönt ute i skog och mark nu. Smilla och Therese hängde med en timme igår och idag körde jag och Smilla ensamma. Hon är en sann löparkompis! Jag gillar den relation vi har i skogen. Jag har lärt mig lita på henne även om hon jagar alla möjliga typer av djur hon snokar upp. Idag var hon trött efter 90 minuter kuperad snöterräng. Men hon höll i.

Jag har som sagt ambitionen att flytta in denna blogg på nya runnersworld.se och därför händer det inte så mycket här nu. Den flytten kommer ge mig lite mer utrymme för substans i mitt innehåll. Prylar, träning, filmer, intervjuer m.m. Det känns kul med lite ny luft. Framförallt vill jag bli uppmärksammad av flera givetvis. Det är ju det allt handlar om på en blogg. Annars kan man lika gärna skita i det.

Nu är det dags för fika med Toni Kinnunen. Har inte träffats på jättelänge.

Visa större karta

Korta notiser om allt och inget:

• Den här bloggen kommer från och med januari flytta in på nya runnersworld.se. Jag gör alltså en Jon Olsson i mångt och mycket då han valde att skriva för en större publik - fast på stureplan.se.
  
• Det lutar åt att jag ska springa ökenloppet Marathon Des Sables 2-12 april 2010. Återkommer när allt är klart.
• Kokboken får vänta till efter jul. Vi har korrat det mesta. Nu väntar bara layouten och korr igen. Känns bra.
• Nästa vecka drar vi till Kanarieöarna på jobb. Det blir en extremt produktiv vecka.
• Jag har inte beställt min cykel ännu. Snart. Dessutom kommer jag nog köpa en Tacx Fortius.
• Funderar också på att köpa en Randonée-utrustning att ha i alperna när jag är där nere. Tips?
• Varför tar folk rulltrappan när de kan ta vanliga trapporna? Väldigt få människor har en anledning att ta rulltrapporna. Väldigt få, om ens någon.
• Det mesta känns i harmoni just nu. I helgen blir det Åre med Therese. Ska passa på att träna lite med Jens Blixth, Colting och kanske också Torgeby
• För alla er som oroar er om min träning och eventuella mållöshet, strukturlöshet och allmänna förvirring så kan jag lugna er med att säga - jag tränar. En timme om dagen. Det räcker nu.
• Kör alternativt nu. Testar nya saker. Sprang två pass idag. Med Smilla! Hon är helt död.

  Bilden: Vår enkla grönsakssoppa. Bra snabbmat.

I lördags var det 50-års kalas för min mamma. Det var klackarna i taket och bra drag! Träffade senare på stan min barndomskamrat Patrik Hammarqvist. Palle och jag har gjort många konstiga saker tillsammans. I jakten på äventyr spenderade vi två somrar gående runt Öland och Gotland (ca. 25 mil styck) Vi gick! Det var innan vi hade kommit på att man ganska enkelt kan springa fyra mil om dagen. Vi gick och det gick sakta och det var lagom kul. Men givetvis minne för livet.
Vi har runt 15-16 år. Vi var lite galna redan då.

Vi (Oskar Träff, Patrik, jag) var inspirerade av multisportare som Michael Lemmel och Mats Andersson. Även Oskar Kihlborg var en stor idol. Deras medverkan i Peak Performance-katalogerna med vackra bilder över Chamonix var en utopi. Så där skulle man leva!

Denna dyrkan gjorde att vi skapade vår egna multisportträning i Oskarshamn. Vi gav oss ut och sprang och simmade mellan öarna i den lilla skärgården vi hade. Endast iklädda skor och shorts. Eftersom vi inte var några simmare då var passagerna i vatten ganska korta. Typ 30-100 meter. Men vi tyckte allt var jävligt coolt. Tycker jag fortfarande. Konceptet existerar i sin extrema form idag med mastodonttävlingen Ö till Ö. Jag minns att vår runda brukade börja med att vi sprang in på Hotell Corallens baksida och simmade över deras pool. Med skor och allt! Det var samtidigt lite galet givetvis. Sedan vidare till småbåtshamnen, Gunnarsö, Mysingsö och skogen hem eller till Stångehamn. Allt i vatten-land-vatten-stil.

Att jag på senare år fått resa, träna, äventyra och uppleva med Mats och Michael har varit en sann glädje.

Så i söndags sprang jag omkring med pappas hund Texas i skogarna där vi brukade simma-springa-simma och mindes goda tider. Jag passade också på att kolla in min gamla högstadieskola samt upptäcka ett träsk bakom Mysingsö. Perfekt för träsklöpning som många duktiga kondistionsatleter ägnar sig åt.

Så det var allt om inget för idag.

Umgås man med Jonas Colting får man höra mycket konstigt. Absurda saker, tjejer, träning, hångel, simning. Mellan alla skratt, hejjarrop, Lasse Kronér-imiterande fraser klämmer han ur sig saker som fastnar. Som häromdagen när han droppade frasen “It’s time to be great”. Tänker man lite mer på det så bryter jag ner det så här ungefär:

Var sak har sin tid. Det finns tid för fest. Det finns tid för tjejen. Det finns tid för att köra hundringar med start 1.35 sju dagar i veckan. Det finns en tid för alla kvalitéer. För en atlet på vår (er, min, Jonas) nivå så måste det finnas tid att vara “great”. Det vet vi alla vad det innebär på det personliga planet. Upp tidigt, bra mat, strukturerat tänkande, träning alltid först, må väl, tidigt i säng, sträck ut musklerna, ingen onödig stress. Att vara “great” är ett tillstånd som vi alla älskar. Vi älskar nog också att gå ur en sådan period och ge oss tid att bara vara. Sitta med kompisarna runt en middag och bara minnas allt galet. Minnas hur det var att vara “great” den gången.

Det klarnade lite extra när Jonas nämnde frasen. Han hade gått upp 03.15 för att sticka ut och springa. Han skulle med tåget till Stockholm tidigt och ville inte missa sitt inplanerade träningspass. När vi efter ett möte på eftermiddagen fastnade i en bilkö norr om Stockholm slumrade Jonas till av trötthet. Jag frågade varför.
- It’s time to be great nu, var ute och sprang 03.15 i morse.

Vi har spenderat ganska mycket tid under hösten och jobbat med diverse projekt tillsammans. Vi har festat, jobbat, strukturerat och varit “great” på många plan som inte inneburit konkret svett. Men för honom är det nu viktigt att vara “great” igen. På sätt och vis för mig med.

Jag har insett att kommande år ska jag vara “great” på att jobba. Inte för att jag varit dålig innan men för att det är en sådan tid just nu. Var sak har sin tid. Just nu är det “time to be great” igen.

Bilden:

Therese startar sin säsong imorgon med Världscup här i Levi (Finland) där jag befinner mig.

Ni har säkert sett den förr men här kommer tips i alla fall. Filmen om vår allas “anti-leva-i-prylsamhällets-Markus-Torgeby”. Löpare framförallt!

> FILMEN OM MARKUS TORGEBY

Jag anmälde mig igår till Challenge Barcelona. Det är en Ironman som går om 15 dagar (4 oktober) några mil norr om Barcelona. Min gode vän Tom är ju kungen där nere, Colting ska köra och eftersom jag är så pass fit nu vill jag prova att köra en full IM till. Detta är ingen kvaltävling till Hawaii då Challenge-serien inte ingår i Ironman-organisationen. Det är just vad det låter som - en utmanare till Ironman.

Att tävla så långt och hårt igen ska bli spännande. Minnet är kort och jag kan inte riktigt minnas något jobbigt eller tråkigt med Wisconsin. Därför tänkte jag att detta “bara ska bli kul” och kanske lite jobbigt. Här handlar det mer om att försöka sätta ett personligt rekord (fortfarande 10.09) vilket inte riktigt gör rättvisa på en sådan tuff bana som i Wisconsin. Därför kan det vara slagläge nu!

FAQ

Men varför Jojje?
- För att man “live to fight another day” som McCormack sade en gång.

Men hur?
- En sträcka i taget. En boj i taget. En mil i taget. En gel i taget. Ett steg framför det andra.

Med hur känns kroppen?
- Jo tack bra. Jag har joggat en gång 15 minuter på band denna vecka samt gått mycket. På måndag börjar jag simma lite igen. Sedan blir det en vecka recoveryträning med lite lågintensiv kvalité insprängd.

Är det bra för dig?
- Det är det vi ska ta reda på.

Varför kan du inte bara njuta lite nu?
- Vet inte.

Hur känns det att ladda om igen?
- Bra, jag känner mig avslappnad och taggad. Allt detta är också en mental prövning. Att inte gå ner sig utan starta upp nya tankar kring en ny uppladdning kan göra mig mentalt stark igen. När jag gick imål i Wisconsin, och även på flyget hem, hade jag inga som helst tankar om att köra något mer än korta lopp i år. Nu känns det som allt fick en stor mening igen. The power of the mind! Så fort man bestämmer sig för något blir man en annan människa. Jag älskar den typen av mindset.

Kommer du klara det?
- Det är väldigt svårt att veta. Ur en ekonomisk aspekt är det väldigt billigt att göra denna tävling så därför känns inte pressen så stor. Om det blir ohälsosamt hårt kliver jag av. Det är en hårfin linje som bara liknande atleter kan relatera till tror jag.

Vad säger din omgivning?
- Colting har sagt redan från början att han tycker jag ska köra denna tävling. Andra tycker det är galet. Vissa som förstår inser att kompensationen kan vara positiv och därmed kan jag göra en bra prestation. Colting peppar och pratar om detta i positiva termer, och vilka vinningar jag kan dra av att ha kört på en jättetuff IM-bana tre veckor innan. Det gillar jag. Men många försöker att hålla mig tillbaka och tala om överträning, risker och andra konstiga scenarior. Snälla - skit i det. Jag inser mycket väl att det är lite galet men inte mer än att jag har koll på läget.

Så nu börjar två nya veckor med laddning, peppning och massor av IM-tankar.

Om inte det här är “Livin’ the dream” så vet jag inte vad jag ska säga…

> Mer om tävlingen här

Bloggen är helt nerkladdad av de östspråkiga kommentarerna. Det finns inget som stoppar dem nu. Det postas kommentarer på främmande språk hej vilt. Vet inte varför och vet heller inte hur jag ska få stopp på det digitala klottret.

Tiden rinner iväg och snart går inte att göra så mycket mer åt min form. Två veckor hård träning kvar sedan är det sluttränat inför IM Wisconsin. Endast lättare aktivitet inför race gäller då. Det blir lite antiklimax så här på sensommaren. Man har liksom hängt upp hela sin tillvaro på att träna och snart ska allt komma till en tillfällig ända. Skönt. Och lite läskigt. Allt ska avgöras den där dagen. Det blir en dag att minnas på många sätt tror jag.

Har på sistone haft väldigt svårt att njuta av här och nu. Allt handlar om nästa pass, nästa tävling, nästa utmaning, nästa utmattning! Här och nu, att andas ut, att våga vara bakis, att våga coola ner lite har jag blivit sämre och sämre på. Det leder till att man ibland kan känna sig lite mindre lycklig för att man bär på den där “stenen” alltid. Frågorna - hur ska det gå, hur ont kommer det göra, vad händer om jag inte fixar det, hur lägger jag upp dagen? Om alla de frågorna alltid snurrar i ditt huvud blir det som ni förstår lite halvjobbigt att fokusera på annat.

Jobbet är därför centralt för att tänka på annat. Att vara atlet på heltid innebär nog många sådana frågeställningar hela tiden.

Imorgon blir det simning, jobb, lunch med Mattias Lejon hos Gunter, behandling hos Rubin, och på kvällen triathlonträning ute i Rönninge. På fredag kommer jag gästas av Jonas här hemma och på söndag race day igen. Ännu en anspänning och ansträning.

Och svar på din fråga är: Ja - jag tycker faktiskt detta är kul trots allt.

Har man tråkigt och tycker allt är lite segt kan man alltid läsa ett inlägg från Filip Larséns blogg. Brukar ta en trippel espresso innan så mina hjärnceller piggnar till och förstår hans polska.

För nästan 100 år sedan då allt var i svart-vitt och livet var enklare kördes tydligen en triathlontävling ute i Rönninge. Om den hette Rönninge Rundan, Rönninge Triathlon eller något liknande kan jag inte minnas. Men det var tydligen en av de allra första triathlontävlingarna i Sverige.

Idag körde vi en egen komponerad träning ute i Rönninge. 30 min simning. 30 min cykel (Bornsjön runt) och 8.4 km löpning. Drygt två timmar. Perfekt träning. Inget slår att träna alla tre grenarna på ett och samma pass. Som vi säger - grennära. Och mina kompisar som aldrig gjort den typen av träning eller tävling. De öppnade i optimistisk 4.15 fart. Helt okej för mig tänkte jag och log lite inombords då jag visste att run-off-bike alltid är spännande de sista kilometrarna. Jag fortsatte köra på och vi klev ner på 4 fart och sedan låg jag till och med på 3.30 fart på slutet.

Jag simmade också 20 minuter i morse bara för att vakna till lite. Känner mig ganska okej i kroppen men jag är lite seg i nacke och det tar långt tid tycker jag innan flytet i simningen infinner sig. Insim 500 måste innan jag kan dunka på hundringar med 1.50 start.

Imorgon är jag ledig och ska simma på morgonen, cykla med Mattias Lejon och sedan springa på eftermiddagen.

Filip Larsen har skrivit ett läsvärt inlägg om rödbetor här. Enjoy.

Jag tar fyra piller varje dag. En quercetintablett, två MittVal Sport, en receptbelagd antihistamin för min allergi mot timotej. Det håller mig i trim. Och kanske frisk. Egentligen vet väl ingen vilken verkan de har. Faktum är att jag tror hårt på dem och det räknas högst för mig. Inte en sjukdag på över åtta månader. Tränat hårdare än någonsin. Det ni!

Idag stack Therese till Nya Zeeland i fyra veckor. När hon kommer tillbaka är jag i USA. När jag kommer hem har jag förhoppningsvis en Hawaii-biljett med mig och vi ska ha en dundrande fest i vår nya lägenhet. Symboliskt rensade jag undan saker i lägenheten idag och organiserade mina garderober för en träningsmånad. Alla saker ska ha sin plats. Allt ska vara enkelt att finna sent på kvällen, tidigt på morgonen. Livet blir enklare så. Speciellt när man kombinerar med jobb. Fullt fokus nu fram till avresa. Det går inte en timma av vaken tid då jag inte funderar över detta.

Som Jonas sa häromdagen när vi pratade- nu går jag in i sista bubblan. Bara en månad till av denna mentala lek och sedan kan jag slappna av ett tag. Det känns fruktansvärt härligt. Och jag är ju bara motionär!

I helgen drar jag till London och tävla. Jag ska köra Dextro Energy Triathlon London. En sprint (750, 20, 5) där målgången är i Hyde Park. Vi bor givetvis på femstjärnigt hotell. Det ska bli spännande. Ingen aning om vad som väntar men givetvis ett spektakel och mjölksyra utan dess like.

Imorgon är det morgonlöp innan frukost. 06.30 joggar vi från Sjövillan Motion i Hammarby Sjöstad för dig som är sugen att hänga med. Alla välkomna givetvis. Varje onsdag kör vi nu.

Torsdag är det träningstävling i Rönninge. Sim 30 min, Uttran runt och 8.8 km löp. Mina chefer på jobbet har löpt amok på triathlon. De snackar simsplittar och T1 och T2 på luncherna. De ska köra Hawaii när de fyller femtio säger de. Jag höjer ögonbrynen och säger - FANTASTISKT! Det är väldigt viktigt med förstående chefer! Min kollega Kenneth genomförde sin första Järnman i Kalmar för några veckor sedan (13.22). Det har givetvis eldat på deras önskan om att bli medlem i den exklusiva klubben på kontoret. Upp till bevis boys!

Summerat kan man sammanfatta det hela med att livet är gött. MEN det är väldigt svårt att njuta av stunden. Jag är verkligen inte här och nu. Kommer säkert inte vara det närmsta perioden. Jag vet att efter alla pass, den korta njutning de skapar, kommer det alltid komma ett ännu värre. Om det inte är dagen efter så är det med största säkerhet tävlingsdagen. Det kommer bli en sådan där monsterdag helt enkelt. Obeskrivlig på alla sätt. Rädsla råder inom mig.

Fint väder. Iphone laddad med sommarpratare och musik. Sträckan Bålsta - Rättvik skulle erövras igen. Detta skulle bli tredje gången gillt. Av fyra starter.

Och det var varmt! Jisses! Kl. 06.34 rullade jag ut från Bålsta och började tugga mig uppåt. Jag siktade på ungefär sju och en halv timmar. Morgontemperaturen var perfekt. Sådär lagom som det kan vara på sommaren. Då insåg jag att dagen kunde bli het.

Arash höll ett väldigt bra sommartal och när jag rullade mot Sala spelade han låten “Iran, Iran, Iran” för mig och jag log. Hans story fick mig nästan att gråta. Säkerligen i kombination med den vidunderliga naturen jag rullade igenom. Morgan Alling höll också han ett fantastiskt bra sommartal. Gripande på många vis.

Stannade för pit-stop i Sala (90 km) och rullade vidare mot Avesta, Hedemora, Falun, Rättvik.

Strax efter Sala fick jag en dipp i energi. Smackade i mig Snickers och sportdryck för att komma tillbaka och hade efter det inga problem. Troligen går jag väl på lite tomma reserver efter förra helgens massiva out-put.

Hedemora intog jag fett och salt. Hamburgare och pommes. Och cola! Efter det hade jag 50 km tills dess att Toni skulle möta mig i sushi-expresso-staden - FALUN!

I Falun fyllde jag på igen och sedan dundrade vi hem. Vi växeldrog lite och jag kände mig så där ruskigt stark. Ganska oberörd på ett härligt sätt.

Det tog 7.22, snittwatt 243 (nu är den kalibrerad), 32.6 km/h i snitt. 24 mil är långt. Men med sällskap går det lättare givetvis. Sista biten hade varit seg om inte Toni hade mött mig. Lätt att tappa stinget i värmen och bara rulla sista biten. Istället blev det bra sista 50 km.

Imorgon blir simning som recovery. Söndag eventuellt löpning.