Sjuttiosjätte gatan och Broadway i New York. Har avklarat ett kommerciellt jippo med Rockport, en maraton och 4.2 mil till fots bärandes på en videokamera med stativ. Puh. Det var annorlunda och ganska jobbigt när det gick så långsamt. Jag har aldrig sprungit en långsammare maraton. På meritlistan av cirka 15 maraton är detta det som tog längst tid. Men med all rätt. Jag var inställd på en lång dag men trots det kändes den oändlig. Att springa på fyra timmar och 30 minuter tar ut sin rätt i hunger och energinivåer.
Men jag hade jävligt trevligt. Tro mig. Att uppleva maraton från “back-of-the-pack” var riktigt skoj. Här fanns chans att stanna, dricka, äta, prata, filma och prata med mig själv och kameran. Sådant finns inte ens chans för när man springer en IM-maraton på 3.30.
New York City Marathon är speciellt på alla sätt. Absolut en av de mest karraktärstarka marathon lopp jag sprungit. Människorna, miljön, usa, vädret, New York, stadsdelarna gör loppet helt unikt. Loppet har en karraktär som mycket skapas av dess fem stadsdelar man springer genom. Man blir rörd när man tänker på det.
Att jag sprang i mina Rockport DresSport hela loppet var inga konstigheter. Om jag ska rekommendera en business-sko att springa maraton i så kan jag rekommendera den! Om ni själva översätter det i normalt användande en vardag på kontoret så kan ni förstå att skon är otroligt skön. Jag var till en början lite rädd för utmaningen. Efter ha gått hem från kontoret i dem insåg jag att det inte som helst kommer vara några problem. Efter ca. 10 sprugna mil och några gyttjepölar blev jag god vän med dem. Jag skulle inte ha några problem att springa med dem resten av vintern. Det vill säga om jag inte hade tillgång till alla världens löparskor.
Den mycket välkända ortopedkirurgen Sten Björnum, som är med oss här i New York, kom med dödstöten ikväll. Han har en ganska tung meritlista på sin CV gällande idrottskador och idrottsmänniskor han opererat. Han tittade på Claes hälsena och frågade när han ville operera sig i princip. Claes blev knäckt. Jag insåg, eftersom jag har precis samma problem som Claes fast i tidigt stadie, att jag kanske måste göra samma sak. Tre månader rehab, sedan kan man börja springa igen. Claes var knäckt. Sten förklarade proceduren och skön som han är, ärlig och rak, klappade ihop händerna “inga problem - sen är det klart!”
Claes och jag tittade på varandra och förstod allvaret. Kanske måste vi läggas in och möta skalpelen. Problemet kommer aldrig bli värre. Det är konstant lite smärta vilket kanske hindrar dig från att klara av annan typ av smärta när du väl behöver det. Det känns skönt att det aldrig blir värre. Mitt har inte blivit värre sedan det började på Bosön för åtta månader sedan. Jag har heller aldrig hindrats från att utföra såväl IM-maraton eller ultralopp. Däremot störs jag av tanken av att det är stelt och hela tiden gör sig påmind. Det infinner sig en känsla av att man inte är odödlig. Den vill man inte ha i onödan om man är 29 år, snygg, vältränad och lever livet.
Vi har varit i New York nu i nästan en vecka. På tisdag kväll drar vi hem. Jag saknar Therese väldigt mycket. Vi kommer ha mycket fin tid tillsammans framöver. Jag har bestämt att prioritera oss några helger framöver i finska Levi för världscuppremiär, vidare till Moskva för jippotävling och sedan även Åre. Sedan verkar det som att det blir en vecka på Kanarieöarna för jobb. Sedan är det jul! Juldagen drar vi ner till alperna för världcup och givetvis nyår. Efter nyår blir det Zagreb i år igen. Sedan jobb igen.
När blir det träning då?
Äsch, jag skiter egentligen i vilket. Jag tränar lite hela tiden. Kommer kanske inte framåt så mycket just nu men snart sätter det igång på mer allvar. Men faktum är – jag har haft lite ”nolläge” efter Barcelona. Man blir liksom mätt på allt som har med extrem trötthet att göra. Trots det, idag när jag sprang 4.2 mil var jag inte ens trött! Vilken gåva man fått av långdistansträningen!
Det är som att jag efter Wisconsin och min missade kvalplats börjat tänka mig ett år utan kvaltävling och mer fokus på Kalmar (SM) och kanske något mer. Jag har chansen att med jobbet springa Marathon des Sables. Vilka får en sådan chans? På grund av sådana saker är jag lite mer öppen i år. Kommer också att byta cykel i år vilket krävs tid osv. Det blir ett annat år helt enkelt. Dock inte sagt att det blir sämre!
Resan till VM på Hawaii är lång och just därför behöver jag inte stressa. Högsta prioritet är alltid att ha alla pusselbitarna på plats. Vill få igång min löpning på allvar nu. Gå ner några kilo och göra allt på riktigt igen.
Gissa vem som var på bild i New York Times bildspel på webben idag?
Loading ...