Sitter på Brasco där buss 3 går förbi på Södermalm. Megarus av kaffe och jobbar frenetiskt. Jag har accepterat en verklighet med mycket jobb nu under hösten. Snart går jag in i träningsgrottan igen. Idag körde jag ett av mina “klassiska” löptest för att mäta mitt hjärta och dess arbetsvillighet. Det var helt okej men inga toppenvärden. Återkommer när jag renskrivit dem.
Imorgon ska jag ta ett temporärt break och åka till Göteborg på privat weekend med Jonas. Det blir en kreativ junta som kommer hålla till på Hotell Avalon och dricka antioxidativa drycker, springa runt i Slottskogen och givetvis flexa triceps i baren. Skitkul ska det bli. Ser fram mot det.
Ett kärt återseende var det igår kväll. En mycket god vän som flyttat till Australien var på besök och stannade över natten. Fredrik Henttonen. En mycket klok man som jag lärt mig mycket av. Det var superkul att träffa honom igen och höra om hans surfhistorier från andra sidan jorden. Fredrik är väldigt berest. Han var nära att bli skuten en gång i sydamerika, annars har resandet mest inneburit glädje. Och jag glädjs med honom.
Hoppas en dag att jag kan hälsa på honom i landet där alla säger GODAJ MEJT!
Frågor jag ibland ställer mig:
Varför tränar Filip Larsen så jävla hårt nu? Finns det en mening? Är det bara jag som vill vila lite? Kommer han räcka hela säsongen? Hur pallar man träna så hårt? Shit vad han kommer köra ifrån mig nästa år! Varför är han sådan martyr mot sig själv? Jag måste vara smällfet jämfört med honom nu… 
Meddelande till Mattias Olausson:
- Den här bilden ska vi inte använda i kokboken…
Loading ...
23 oktober, 2009 kl 9:49 f m
Filip, likt så många triathleter i detta land tränar så kopiöööst mycket. Jag är verkligen imponerad av att deras kroppar håller samt hur deras psyke fungerar! MEN samtidigt känns det som om de kanske “tränar fel”? Visst behöver man ju ha många träningstimmar i dagboken, men jag får ändå inte ihop ekvationen när någon som tränar så mycket ändå får pisk på sommarens tävlingar av någon som tränar mer än dubbelt så lite… Så jag hoppas för Filip och alla de andra som köttar på såå mycket att det snart lossnar för dem. För just nu så är ni i min mening de som är vinnare i vardagens Ironmans. Att ni får ihop så många träningstimmar plus att ni har heltidsjobb, familj, barn mm mm är ett under för mig… I´m impressed!!!
23 oktober, 2009 kl 1:16 e m
Men Jojje, Filip såg ju hur bra det gick för mig! Så nu ska han göra likadant. Han startar iofs ett par månader senare men det går att rätta till med lite hårdare pass…
Så när du börjar grotta in dig i träningen är du välkomen på långpass.
24 oktober, 2009 kl 7:11 e m
En kille jag tränar med uttryckte det så här: “De goa med att träna hårt är att man kan låtsas att trycket över bröstet är något utmattningsrelaterat i andningsmuskulaturen och inte någon diffus och svårtolkad livångest”.
Till Danne: Jag var än gång i tiden (2004-2005) nöjd motionär som tränade 4-5 timar/vecka och märkte att jag körde lika bra/bättre än andra som tränade mycket mer. En situation som egot gillade. “Om jag bara tränade lite hårdare skulle jag vara otroligt mycket bättre än…” Bestämde mig för att sluta tänka “om bara” och verkligen göra något istället
En lärorik resa!
25 oktober, 2009 kl 7:22 e m
Till Filip: Låter som du har en bra filosofi! Och som sagt så är jag grymt imponerad av att du hinner med allt om dagarna:-) Jag blir inspirerad av dig, å även Jojje så klart. Så det kanske är hög tid att jag å gör ett ryck å försöker höja träningsdosen så man tar de där minuterna och får åka till Hawaii…:-)